Hanna föddes en minut efter midnatt en kall decembernatt. Ett litet mirakel med sina små fingrar och den sötaste munnen man kan tänka sig.
– Grattis, här är din dotter, sa sjuksköterskan när hon la Hanna på mitt bröst. Ett fridfullt lugn spred sig över det sterila sjukhusrummet och genom fönstret kunde jag se stora snöflingor falla mot marken. Det kändes som om vi var inuti en snöglob som man kan skaka – bara Hanna, Nicklas och jag.
Ett par år senare fick vi ytterligare en dotter, Klara. Livet förvandlades till ett hamsterhjul med hämtning och lämning på förskolan och diskussioner om vem som skulle stanna hemma när barnen fick förkylning för tredje gången i rad. Det var galonkläder, vinterjackor, hårband och köttbullar.
Det första tecknet att någonting var fel lade vi märke till när Hanna var 7 år. Hon var alltid törstig och verkade så trött hela tiden. Hon orkade inte ens leka med sina vänner.
En fredagskväll när vi satt bänkade i soffan vände sig Niklas till mig.
– Jag tror att vi behöver ta Hanna till läkaren, sa han.
– Varför det? frågade jag trots att jag djupt inom mig visste svaret.
– Jag tror att något kan vara allvarligt fel, sa han.
De orden fick mitt hjärta att sjunka som en sten i bröstet.
Hanna testades på den lokala vårdcentralen, och skickades därefter till sjukhuset där ännu fler tester genomfördes. Det gjorde ont i hjärtat varje gång de stack hål i min lilla flicka med nya provtagningsnålar. Hanna såg på mig med stora blanka ögon och viskade:
– Mamma, jag vill åka hem.
Jag var så rädd, men höll upp en fasad inför Hanna. Inom mig växte rädslan – tänk om det är cancer? När jag inte kunde hålla ihop det längre flydde jag till badrummet för att gråta. Jag slog mina händer mot väggen – snälla inte mitt barn.
Det var inte cancer, det visade sig vara diabetes. Lättnaden var stor och jag kunde plötsligt andas igen. Hanna skulle inte dö.
Men det betydde inte att det skulle bli lätt. Diabetes är en livslång sjukdom utan botemedel. För att undvika farliga komplikationer behöver man hålla koll på blodsockret genom hela dagen, ta insulinsprutor och äta rätt mat regelbundet. Om blodsockret sjunker för lågt finns det en risk för att hamna i koma, vilket kan leda till hjärnskador.
Tiden efter att vi kom hem från sjukhuset blev turbulent. Våra liv vändes upp och ned. Eftersom Hanna bara var 7 år behövde hon ständig hjälp med att kontrollera blodsockret och att ta sina sprutor. Vi behövde även informera Hannas skola om hennes sjukdomsbild och hur de skulle agera om någonting oväntat hände. Att sova över hos kompisar övergick från någonting som bara var kul till att bli ett projekt.
Tack och lov hade vi barnförsäkring i If. Vi fick ersättning för de dagar Hanna låg på sjukhus och finansiellt stöd så att vi kunde jobba färre timmar under den tiden vi behövde ta hand om henne. Försäkringen ersatte också en summa till Hanna som en kompensation för den påverkan hennes livslånga sjukdom kan komma att ha.
Jag kan bara hoppas att hon inte kommer att begränsas. Om Hanna bara är noggrann med vad hon äter och håller sitt blodsocker på en jämn nivå så finns alla förutsättningar för att hon ska leva ett normalt liv.
Jag är så glad att vi hade If som försäkringsbolag. Inte bara tack vare den ersättning vi fått, utan framförallt för att If var där för oss när allt blev kaos. If har hjälpt oss, lyssnat på oss och guidat oss. Vid vår sida när man behöver det som mest.
Idag är Hanna 13 år. Hon började 7:an förra hösten. Hon har fått fräknar och bär färgglada armband, och på magen har hon en liten insulinpump fastsatt som ger henne insulin utan att behöva sprutorna. Hon är vårt mirakel.
Hannas mamma berättar att familjen fick hjälp av oss tack vare Hannas försäkring. Både föräldrarna och Hanna fick ekonomisk kompensation från barnförsäkringen. Föräldrarna fick pengar för den tid Hanna var inlagd på sjukhus. Eftersom Hanna behövde vård i hemmet kunde föräldrarna få halvt omvårdnadsbidrag.
När Hanna fyller 18 år kommer hon att få tillgång till den ersättning som betalats ut för den bestående skada (medicinsk invaliditet) som diabetes bedöms till. Pengarna har betalats ut till ett överförmyndarspärrat konto i väntan på att hon blir 18 år. Hon får då 15 % av det försäkringsbelopp föräldrarna valt för hennes försäkring.
Denna berättelse har vi skapat baserat på vår erfarenhet och kunskap. Namnen är påhittade och personerna på bilderna har ingenting med berättelsen att göra.