Varför tycker du att Help a lot Award behövs?
Ofrivillig ensamhet är en av vår tids mest akuta – men ofta osynliga – utmaningar. Att känna sig utanför, inte bli inbjuden eller exkluderad från en grupp eller från samhället kan få mycket allvarliga konsekvenser för både psykisk och fysisk hälsa. För att vara helt ärlig kan ofrivillig ensamhet ibland till och med vara en fråga om liv och död.
Jag möter varje vecka unga och människor i alla åldrar som kämpar denna mycket smärtsamma kamp. Help a lot Award behövs eftersom vi behöver nya lösningar på detta mycket akuta problem. Priset riktar ljuset mot nya möjligheter och skapar hopp. Det uppmärksammar människor och initiativ som inte bara pratar om problemet – utan aktivt skapar gemenskap, inkludering och hopp. Den typen av erkännande är otroligt kraftfullt. Det inspirerar andra att agera.
Vad tror du är det viktigaste steget samhället måste ta för att minska ofrivillig ensamhet?
Vi behöver agera mot ensamheten. Öka medvetenheten och ta ansvar. Allihop. Vi behöver skapa en rörelse. Vi har alla kraften att bryta tystnaden och bjuda in någon till vänskap – varje dag.
Jag reser runt i Sverige varje vecka och föreläser för företag, samhällen och skolor om hur vi kan ta de första stegen för att bryta tystnaden och bli bättre på att lyssna på varandra. Varje dag ser jag hopp i människors ögon.
Som jurymedlem, är det något särskilt du kommer att leta efter när du väljer och lyfter fram vinnande initiativ?
Något nytt. Jag kommer att leta efter initiativ som skapar verklig och mätbar mänsklig kontakt. Inte bara medvetenhet – utan verklig påverkan. Inte bara intention – utan förändring.
Jag är särskilt intresserad av initiativ som når människor som är svårast att nå, skapar långsiktig förändring, inte bara engångsinsatser och som kan skalas upp eller inspirera andra att agera.
Och framför allt: initiativ som verkligen får människor att känna sig sedda.
Vad ger dig hopp när det gäller att motverka ensamhet genom initiativ som de som uppmärksammas av Help a lot Award?
Det som ger mig hopp är att jag ser allt fler människor som vägrar acceptera ensamhet som ”bara så det är”. Det växer fram en rörelse av individer, organisationer och samhällen som aktivt arbetar för att skapa gemenskap – och som förstår att små handlingar kan ha livsförändrande betydelse.
Varje gång någon känner sig mindre ensam tack vare ett initiativ som detta, visar det att förändring är möjlig.